Dagen då Ebbe kom till världen
Bjuder er på en dagens outfit ; - ) Sista magbilden tagen inne på förlossningen i en ursnygg vit oversize tunika,hihi!
Natten mellan måndagen den 14 & tisdagen den 15 mars.
Vaknar av & till av att magen kört igång, inte värkar & inte sammandragningar utan typ mer som att jag skulle vara magsjuk. Springer av & till på toaletten under någon timmes tid.
Vid 03.30 börjar dock de magonda bli mer som sammandragningar och jag har väldigt svårt för att somna om. Hela tiden tänker jag "Är de dags nu,är de såhär de ska kännas?! För man har ju som sagt ingen aning!"
Ringer till förlossningen och får då bekräftat att "såhär kan de kännas och barnmorskan säger att det faktiskt låter som att det börjat på riktigt". Vår lille gosse är på väg ut! Mycket känslor på samma gång & såklart slår jag Jens en pling..
Jens berättar..
04.00
Jobbar dygn. Ligger och sover på jobbet. Vaknar vid 3-tiden av att mobilen vibrerar. "Emsi Nilsson Ringer" står det i displayen. Svarar rätt så yrvaken. - Magen känns konstig, det är inte som det brukar vara. Vaknar på 2 sek! Kan det vara på gång? - Magen har kört igång riktigt ordentligt, fått få på toa flera gånger. -Ring igen om det är fortsätter. Lägger mig och somnar om. "vibration" E ringer igen, klockan är 04:30. Det är mer sammandragningar än innan. Starkare. Åker hem en snabb sväng för att se hur det är med E.
Väl hemma så verkar det ha dragit igång så sakta. Ringer till en kollega som lovat att ställa upp den dagen de kommer igång. Åker till jobbet och vi byter vid 07. Väl hemma så äter vi frukost och tar varsin dusch. Klockan går och jag märker på E att det ökar i intensitet.
Vid 11:00 den 15 mars så promenrar vi en runda runt kvarteret. Märker att E får stanna upp i gången när värken börjar komma. Vi ringer in till förlossningen och de säger att vi är välkomna. Det verkar vara tidigt men vi väljer att åka för att vara på säkra sidan och det är ju en bit att köra.
I bilen på väg till förlossningen så tar jag tiden på klockan i bilen och E sammandragningar/värkar är med precis 5 min mellanrum. Och ökar! Det är nog på gång. Mycket känslor som kommer. Skall man äntligen få se det man ÄLSKAT i 9 månader men aldrig sett eller hört. Är detta sant!?!
Klockan 14.00
Inne på förlossningen så tar personalen emot och vi får gå in i CT-rummet. Fråga mig inte vad alla förkortningar står för som jag använder, men det var lättare att komma ihåg dem än alla låååånga namn på allt. CT visar att E är öppen 3cm. Och vi blir inlagda. Det finns inget rum ledigt så vi får vara i uppehålls rummet så länge. Jag går ut till bilen och hämtar bb-väska som E packade i V18. Våran väska med kläder samt handlar på mig lite föda. Detta kan ju ta lång tid! 2 Stora mackor, 1 kex choklad, vatten, tidning mm. När jag väl har hittat in till E igen så går hon fram och tillbaka. Vi kramas och tittar varandra in i ögonen. NU ÄR DET IGÅNG! Vi får snabbt ett eget rum och vi packar upp våra saker. Emma får på sig de senaste inom landstingetsmode och får in en ståstol, eller vad det nu heter.
Klockan 15.00
Värkarna börjar ta fart och det ökar hela tiden. Till slut blir E tvungen att ta tills lustgasen och den lindrar bra! Mycket bra skall det visa sig! - Jag vill bada, säger E. Nej! Tänker jag. Hon har redan så ont och problem med att stå, hur ska vi får ner och upp henne ur en stor jacuzzi. Efter 30min så ändrar sig E som tur är och det blir en dusch, utan lustgas. Här är första och enda gången jag känner mig lite maktlös under hela förlossningen. Emma skakar, har mycket smärta och det ser otrevligt ut. Vi bestämmer oss flera gånger för att gå ut ur duschen men det kommer hela tiden en ny värk som ska klaras av. Efter ett tag bestämmer vi oss för NU går vi, annars kommer vi inte klara det utan gasen. Vi tar oss med gemensamma krafter till sängen och E blir överlycklig av att kunna dämpa värkarna med gasen som återigen behövs höjas att snäpp! E börjar få riktigt ont i sina värkar. - Nu måste jag ha mer smärtlindring Jens! - Då ber vi om det lilla du. - Nu! - Ja men jag måste ju trycka på knappen först! Vi skratar, vi snäser, vi pussas, vi pussas absolut inte. ALLT PÅ SAMMA GÅNG!
Klockan 16.55
Ringer på klockan,önskan om mer smärtlindning är stor. Vid undersökning går Emmas vatten! Går inte att missa då det skjuts ut som en champangekork ; - ) Två blöta barnmorskor fick ta smällen!
Smärtan upphör då lite & vi fortsätter med lustgasen.
Klockan 18.00
Känns som att Göte-Lina vill komma ut nu. NU ropar Emma.
Barnmorskorna kommer in. Du skall börja krysta aldeles strax. Va?!? Är det snart slut?!? Ska vi bli föräldrar nu?!? Detta skulle ju minst ta 30h?!? Värkarna kommer igång med Ebbe fastnar med sitt lille huvud på vägen lite och denna fasen är RIKTIGT sträng för E! Fy fan vad hon kämpar, vilken kraft! Vilken ork! Är helt mållös över vilken styrka denna och ni andra kvinnor besitter!
Värkstimulerande dropp sätts in då Emmas värkar inte är tillräckligt starka klockan är nu 19.00 och Ebbe står med huvudet precis innan men kommer inte längre.
Klockan 19.50
Barnmorskorna bestämmer sig för att nu ska bebis ut! Hjärtljuden är bra men för att citera doktorn "Modern är trött".Värkarna börjar gå över igen och Ebbe vill inte riktigt titta ut. DR blir kallad till vårat rum och lite andra metoder testas för att få ut vårt lilla mirakel. Rummet fylls av människor och förberedelser börjar på riktigt,vårt barn ska födas!!
Klockan 20.02
Till slut med hjälp av en tång och en sax så helt plötsligt, på Emmas bröst, ligger en blöt, sörjig, yrvaket, litet mirakel! EBBE SENTOW NIELSEN! Våran son! Vårt barn! Det finns inga ord som kan beskriva detta, man måste uppleva det för att förstå! MÄKTIGT!!!!
Sista magbilden hemma lördagen innan Ebbe föddes! En några minuter gammal Ebbe gosar & undersöker pappa med stora ögon ; - )
Vi hoppas inte att ni somnade under läsningen! ; - ) Äntligen fick vi ihop vår förlossningsberättelse som vi lovat er under en så lång tid. Tiden går minsann fort & om en veckas tid blir Ebbe tre månader! Ofattbart så snabbt tiden går och som jag sagt flera gånger förut så njuter vi varje sekund. Detta är LIVET♥
PUSS & KRAM
Somnade?Absolut inte...Jag känner glädje och rysningar,visst är det ett UNDERBART ögonblick.Tack för att ni delade med er...//Kraam Sus